suchamess.webblogg.se

Hon sitter ensam i sitt rum.

Pennan glöder men hon är stum.

Bläcket blandar sig med tårarna på detta blad.

Hon bryr sig inte, utan fortsätter skriva, rad för rad.



"Varför kan inte jag hitta kärleken..."

"Varför är det alltid jag som får stå ut med sorgerna och sveken..."

Tankarna hon haft så länge.

Men inte kan ignorera längre.



Hans knogar blöder.

Mot sängkanten han sin rygg stöder.

Arg, förkrossad, förödmjukad.

Så att ingen hans tårar ska se, sitter han hukad.



"Vad är det för fel..."

"Varför är det alltid jag som förlorar i detta spel..."

Sårad, sviken, han orkar inte mer.

Sömnlösa nätter, han orkar inte fler.



Tårarna faller och lämnar sina spår.

Hopplösa genom sorgens dimma bägge går.

Förkrossade och ensamma.

Såren de har, så plågsamma.



Med ryggen mot väggen i sina rum.

Båda tänker, "Hur kunde jag vara så dum..."

Tittar upp mot taket och undrar varför de spelar.

Det enda som skiljer de åt, är väggen deras ryggar nu delar.